Nu då?

En minut i taget, en timma i taget, en dag i taget… Tills begravningen, tills ursättningen, de första månaderna… det första året… Stå ut, ta dig dit, genomlid det först… Men nu då? Ett år har gått och här står jag. Är det klart nu? 

Känner om inte ännu tyngre tomhet och saknad nu. Han kommer inte tillbaka. Det är bara ett nytt år med alla dessa "utan dig dagar" som påbörjats. En hel jävla sommar och semester utan dig. Ett helt liv utan dig.